Enligt Dr Alain Brunet är: Trauma ett möte med döden. (citat från "Hur fungerar minnet," SVT 16 september 2009 eller "Frames of Mind", BBC 2009) Det kan jag bekräfta med min erfarenhet. Han har forskat i PTSD i över tio år vid McGill Universitetet i Kanada.
Min upplevelse av döden tog folk som om jag hade en medial eller andlig gåva. Jag skulle spå människor när jag befann mig i mitt värsta helvete. Ingen brydde sig men jag skulle visa omvärlden medlidande för deras futtiga vardagstrassel, som problem i relationer, ekonomi, orolig för framtiden osv. Folk skulle tävla om vem som hade det värst, prata om sina problem för mig utan att bry sig om vad jag ville eller hade för behov. Jag själv kunde knappt stå på bena eller kunde behålla vätska eller föda. Då skulle jag finnas för dom! De utroppade sig själva som segrare över mig om den som hade mest lidande. Jag lät dem vinna! Vilken normal människa vill må dåligt? Jag fick inte mycket till medkänsla av omvärlden. Speciellt inte när jag ville må bra! Samtidigt som jag inte fick svika omvärlden, för då var jag inte vänlig mot dom. Något så självupptaget, egocentrisk och hänsynslöst har jag aldrig upplevt i hela mitt liv. Jag tycker det är vidrigt uppförande från folk! Det var inte en eller två. Utan det pågick under flera år.
Om jag var den som bestämde över vem som skulle få en gudomlig gåva på jorden. Så skulle jag aldrig vilja att personer som dessa skulle vara mitt ansikte utåt eller predika min kunskap.
Ganska snart fick jag insikt...
Den akademiska världen ville bara veta hur jag hade skadas, för de förståd inte och dom tyckte det var min plikt att förklara det. Dessa människor påstod att de arbetade med dessa frågor och hjälpte folk. Det jag såg var rena bedrägeriet och lögner som hela samhället går på. Mina behov fick jag klara av själv i ensamhet beslutade alla välutbildade akademiker på våra myndigheter och landsting. De utbildade sa att jag aldrig kommer må bra! Tyvärr hade alla akdemiker fel! 8 år senare mötte jag en överläkare som diagnotiserade mig med Post traumatisk stress syndrom (disorder) och jag blev sjukskriven utan konflikt! Det var som att gå på spa för själen!
Folk i den andliga världen "såg" med sin påstodda stora gåva att jag var en storhet, jag skulle hjälpa många människor med alla sina problem och jag skulle ta hand om hela världens lidande. De grundade detta påstående på att jag hade råkat ut för mitt helvete och då var jag den som var skyldig att hjälpa hela världen. Jag tyckte de kunde göra samma sak själva!
Det jag funderade på var om dessa andliga människorna har en så stor gåva. Hur kommer det sig att de inte kan se skillnad på någon med gåvan och någon som har utsatts för trauma. Inte ens när min helvete var ute i media så "såg" medium min verklighet eller kunde pricka rätt om mig, min situation, känslotillstånd eller upplevelser. Inte ens när de fick veta vad jag hade utsatts för så kunde de sätta tummen på det. Ändå skulle de ha rätt över mig i min realitet.
Istället för att förstå att jag hade mitt helvete att ta hand om, och de kunde söka sig vidare med sina behov att älta problem som affirmationer, så tyckte folk att jag skulle visa medkänsla för de som hade det svårt. De som hade det värst var alltid dom själva! De började babbla om sina problem inför mig och tyckte jag skulle se hela deras liv som de hade levt varje dag i hela deras liv, för de hade ingen aning enligt dem själva. Jag har aldrig bett om detta! Jag tyckte de kunde bli medvetna om sig själva. Någon stor medial gåva såg jag inte till alls. När de skulle tala om för mig vad jag skulle se med min stora gåva så sa jag att de kunde se sig själva med sin stora gåva. Då sa de att de inte kunde det för så fungerar inte en medial gåva. Jag såg rakt igenom dom att de ljög mig rakt upp i ansikte..
Jag fick veta av flera medium, utan att jag hade bett om deras åsikt att jag tillhörde den högsta innersta kärnan i den andliga hirarkin. Jag skulle undervisa alla andra medium som såg allt om mig i en salig illusion. Det bara blinkade pucko, pucko, pucko. Eller så skulle jag ge bort min "gåva " till folk till att jag skulle bevisa min "gåva" för folk.
Mitt svar på detta:
Jag är en människa med en svår upplevelse bakom mig. Jag har haft nog med problem i mitt liv! Jag är inte intresserad av folk som babblar problem för då kunde jag utbilda mig till psykiatriker. Det har jag inte gjort. Jag vägrar arbeta med kvacksalveri. Det var inte min önskan i livet. När jag sa NEJ till att lyssna på problem för jag vill inte må dåligt! Jag vill må BRA! Det är skönare för själen!
För det andra skulle jag bevisa mina upplevelser. Skulle jag bevisa hur det känns att dö på människor! Folk är sjuka i huvudet. De kan kontakta mördare om de vill ha bevis om döden - Kumla är en bra institution för detta! Eller Säters rättspsykiatriska sjukhus! Jag är inte en sådan galning! Folk kan inte ana hur många knäppisar det finns. Både i den andliga världen och den akademiska världen! Rysser av minnerna!
För det tredje har jag en erfarenhet av att möta döden. Det är inte en medial gåva! Det kallas en livserfarenhet! Ska jag bevisa det! Hur bevisar man döden? När det är något som kommer alltid ske en dag för oss alla! Vi alla ska dödens väg vandra! Vi har alla upplevt döden av en närstående. Är inte det tillräckligt med bevis? Fattar inte folk det?
Jag ska dö två gånger vad jag vet nu. Hihi det låter som en bond film...
James Bond - You Only Live Twice (1967) med Sir Sean Connery
James Bond - Die Another Day (2002) med Pierce Brosnan
